tantdiamant.blogg.se

2013-03-26 21:08:00

Volontär-träsket

Det finns ett par nackdelar med att på i "pittoreska Haga".

Förutom alla marknader runt påsk och jul som gör det omöjligt att komma fram på gatorna, Göta Lejon som marscherar förbi fönstret tutandes en falsk "Oh when the saints go marching in" eller allt ätbart som hamnar på gatan som får corgin att efterlikna någon form av kullerstensplog, så har vi den värsta: alla volontärer!

Herre.Gud.

Man kan inte gå till förskolan (som ligger ca 100 meter bort från oss), utan att stöta på volontärer från Green Peace, Amnesty, Rädda Barnen osv, med frågor slängda efter sig som

"Vill du hjälpa till att ge ett barn mat?"

"Vill du rädda en kvinna från att bli stenad?"

eller som jag och Lovisa fick igår på vägen hem från förskolan:

"Vill du hjälpa till att rädda världen idag?"

Lyckligtvis hade jag min 6-åriga, ovanligt kloka dotter med mig, som svarade:

"Hallå, det är inte 'rädda-världen-dagen' idag! Det är faktiskt våffeldagen!"

Min kloka unge.

Sagt och gjort.

Hemma åkte våffeljärnen fram, smet till belgiska våfflor och frasvåfflor slängdes ihop, och goda vänner kom över för att tillsammans med oss idka frosseri medans resten av världen lider. För såna är vi.

Rädda världen gör vi en annan dag.

2013-03-25 11:32:00

Överste Raggsocka, paltmiddag och bonussöndag.

Kategori: Trollet

Fredagen var väldigt tung med en stor tung saknad i bröstet tillsammans med ett litet russinhjärta.

Med insikten att helgen skulle bli lång, fint väder till trots, var jag glad att helgen var inplanerad med massa saker.

Lördagen startade med "fin-frukost" och sen bar det av mot Eriksberg för att hjälpa bästa Íris att flytta sitt bohag hem till Sam. Det blev nog lika mycket "flyttpsykologi" som "flytthjälp", men det var nog minst lika användbart. Små kalla fötter som tinade lite under en upprepad försäkran om att allt kommer att bli bra, man måste våga satsa, osv.

När vi flyttat in ett hem till ett redan fyllt hem, tackade jag nej till flyttpizza och öl, för att ta mig hem till Annakarin och Christer för paltmiddag.

Palt är ju någonting som jag fått lära mig att äta egentligen. Det är väl egentligen inte sådär jättegott egentligen (iofs inte så illa som surströmming), om jag ska vara ärlig. Det smakar mest kokt deg med fläsk. Men fläsk är ju gött.

Annars är jag mest för kroppkakor. Kanske inte så stor skillnad egentligen, men det har väl mest med att det sentimentala värdet väger över åt kroppkakor.

Men sen så är det ju hela grejen. Att se tre norrlänningar njuta så de stönar när de äter och liksom äta så mycket så att ja.... den berömda paltkoman uppstår.

Sen pratade vi om A-Ks mage (ja, även hon är med bäbis), drack vin, spelade spel, blev förbannade över dumma frågor i spelet, och sedan gick vi hem.

Söndagen inleddes med en ensam kopp kaffe i solskenet följt av den årliga loppisen på Nordhemsskolan där lite småfynd gjordes. På min långa checklista hittade jag bara dinosaurier. Typiskt.

Sen kom troll! Ja!

Efftersom jag åker upp till Gällivare på torsdag så tar jag några bonusdagar, så jag klarar mig uppe i kalla norrland utan henne.

Det var fint.

Vi gick på påskmarknaden på gatan här i Haga, spelade puttekula och fick blöta sandfläckar på knäna i solskenet. En bra dag.

2013-03-22 18:14:54

Konsten att överleva med russinhjärta.

Kategori: Hjärta rimmar på smärta

Varannan vecka så kommer jag hem.

Varannan vecka så kommer jag inte hem.

Det finns de som frågar efter vilken vecka jag har, som är "barnfri".

Grejen är den att jag har ingen vecka där jag är "fri", från Lovisa.

Det finns däremot veckor där jag saknar henne, då hon inte är hemma. De veckorna hon är hos sin pappa.

Såna veckor där jag kommer hem till en lägenhet som inte känns som "hemma", då större delen av mitt hjärta är någon annanstans. De veckorna då hjärtat känns så litet och skrumpet. Då russinhjärtat skramlar omkring där inne innanför bröstkorgen.

De veckorna blir kanske mitt "livspussel" lite mer lättlöst. Då jag inte längre lämnar, hämtar på förskola, lagar middag innan kl 18, läser godnattsagor osv. De veckor då jag sitter kvar på jobbet lite längre (som nu), och inte längre har de där "måsten:a" på mig. Förvisso. Men andelen LIV i livspusslet, de veckorna, är liksom avsevärt mindre då, också. Det hänger liksom ihop det där. Man överlever de veckorna. De andra veckorna, då lever man.

Lovisa har det jättebra hos sin pappa, absolut. Men det är när man ser en bild på Facebook på Lovisa, där hon är på väg någon annanstans på fredagsmys och vårt fredagsmys därmed utgår med "SupersnällasilverSara", "Amigo", Tacos, bästa blandningen (popcorn & ostbågar) och saft, som hjärtat krymper ihop och man slås av att man själv inte är där hos henne. Att det är en hel vecka kvar tills vi ses igen.