tantdiamant.blogg.se

Det finns ett par nackdelar med att på i "pittoreska Haga".

Förutom alla marknader runt påsk och jul som gör det omöjligt att komma fram på gatorna, Göta Lejon som marscherar förbi fönstret tutandes en falsk "Oh when the saints go marching in" eller allt ätbart som hamnar på gatan som får corgin att efterlikna någon form av kullerstensplog, så har vi den värsta: alla volontärer!

Herre.Gud.

Man kan inte gå till förskolan (som ligger ca 100 meter bort från oss), utan att stöta på volontärer från Green Peace, Amnesty, Rädda Barnen osv, med frågor slängda efter sig som

"Vill du hjälpa till att ge ett barn mat?"

"Vill du rädda en kvinna från att bli stenad?"

eller som jag och Lovisa fick igår på vägen hem från förskolan:

"Vill du hjälpa till att rädda världen idag?"

Lyckligtvis hade jag min 6-åriga, ovanligt kloka dotter med mig, som svarade:

"Hallå, det är inte 'rädda-världen-dagen' idag! Det är faktiskt våffeldagen!"

Min kloka unge.

 

Sagt och gjort.

Hemma åkte våffeljärnen fram, smet till belgiska våfflor och frasvåfflor slängdes ihop, och goda vänner kom över för att tillsammans med oss idka frosseri medans resten av världen lider. För såna är vi.

Rädda världen gör vi en annan dag.

 

 

Fredagen var väldigt tung med en stor tung saknad i bröstet tillsammans med ett litet russinhjärta.

Med insikten att helgen skulle bli lång, fint väder till trots, var jag glad att helgen var inplanerad med massa saker.

Lördagen startade med "fin-frukost" och sen bar det av mot Eriksberg för att hjälpa bästa Íris att flytta sitt bohag hem till Sam. Det blev nog lika mycket "flyttpsykologi" som "flytthjälp", men det var nog minst lika användbart. Små kalla fötter som tinade lite under en upprepad försäkran om att allt kommer att bli bra, man måste våga satsa, osv.

När vi flyttat in ett hem till ett redan fyllt hem, tackade jag nej till flyttpizza och öl, för att ta mig hem till Annakarin och Christer för paltmiddag.

 

Palt är ju någonting som jag fått lära mig att äta egentligen. Det är väl egentligen inte sådär jättegott egentligen (iofs inte så illa som surströmming), om jag ska vara ärlig. Det smakar mest kokt deg med fläsk. Men fläsk är ju gött.

Annars är jag mest för kroppkakor. Kanske inte så stor skillnad egentligen, men det har väl mest med att det sentimentala värdet väger över åt kroppkakor.

Men sen så är det ju hela grejen. Att se tre norrlänningar njuta så de stönar när de äter och liksom äta så mycket så att ja.... den berömda paltkoman uppstår.

Sen pratade vi om A-Ks mage (ja, även hon är med bäbis), drack vin, spelade spel, blev förbannade över dumma frågor i spelet, och sedan gick vi hem.

 

 

Söndagen inleddes med en ensam kopp kaffe i solskenet följt av den årliga loppisen på Nordhemsskolan där lite småfynd gjordes. På min långa checklista hittade jag bara dinosaurier. Typiskt.

 

Sen kom troll! Ja!

Efftersom jag åker upp till Gällivare på torsdag så tar jag några bonusdagar, så jag klarar mig uppe i kalla norrland utan henne.

Det var fint.

Vi gick på påskmarknaden på gatan här i Haga, spelade puttekula och fick blöta sandfläckar på knäna i solskenet. En bra dag.

 

 

 

 

 

 

Varannan vecka så kommer jag hem.

Varannan vecka så kommer jag inte hem.

 

Det finns de som frågar efter vilken vecka jag har, som är "barnfri".

Grejen är den att jag har ingen vecka där jag är "fri", från Lovisa.

Det finns däremot veckor där jag saknar henne, då hon inte är hemma. De veckorna hon är hos sin pappa. 

Såna veckor där jag kommer hem till en lägenhet som inte känns som "hemma", då större delen av mitt hjärta är någon annanstans. De veckorna då hjärtat känns så litet och skrumpet. Då russinhjärtat skramlar omkring där inne innanför bröstkorgen.

 

De veckorna blir kanske mitt "livspussel" lite mer lättlöst. Då jag inte längre lämnar, hämtar på förskola, lagar middag innan kl 18, läser godnattsagor osv. De veckor då jag sitter kvar på jobbet lite längre (som nu), och inte längre har de där "måsten:a" på mig. Förvisso. Men andelen LIV i livspusslet, de veckorna, är liksom avsevärt mindre då, också. Det hänger liksom ihop det där. Man överlever de veckorna. De andra veckorna, då lever man.

 

Lovisa har det jättebra hos sin pappa, absolut. Men det är när man ser en bild på Facebook på Lovisa, där hon är på väg någon annanstans på fredagsmys och vårt fredagsmys därmed utgår med "SupersnällasilverSara", "Amigo", Tacos, bästa blandningen (popcorn & ostbågar) och saft, som hjärtat krymper ihop och man slås av att man själv inte är där hos henne. Att det är en hel vecka kvar tills vi ses igen.

 

Igår gjorde jag tid i min kalender för att träffa käraste Hanna. Hanna och jag gick i samma gymnasieklass tillsammans och firade studenten på den grekiska, något kärleksliberala ön, Mykonos.

En fantastisk resa där Hanna säkerligen skulle kunna ha en hel del info att använda som utpressning mot mig i prekära situationer och egentligen vice versa. Men det gör man ju inte. Som vänner. Eller?

 

Våra dejter brukar vanligtvis spåra ur på något sätt, men vare sig det innefattar en nutella-crêpe, pole dance, tapas på La Sombrita, styrfylla på cykel eller en brandbil, så har vi alltid vansinnigt kul.

Hanna är också en vän som jag kan ha ett helt samtal med, uppbyggt på olika avsnitt ur SATC.

Igår valde vi dock att ta en lugn date hemmavid. Så jag, Hanna och hennes nya Marc by Marc Jacobs, gick för att hämta troll på förskolan efterföljt av att sedan plocka upp sushi och prata om det senaste - i SATC-koder, naturligtvis.

Jag drog en lögn om att det var ovanligt stökigt i lägenheten, Lovisa sprang i skytteltrafik mellan Barnkanalen och köket som informationsåterberättare, och djuren löpte amok, som vanligt.

 

Vi pratade om det som cirkulerar i vårt liv mest nu, som sig bör. Hanna pratade om sin bäbis i magen, jag pratade om min jättebäbis på jobbet. Fast i olika sinneslag. En mycket bra dag.

 

På min "Bucket List" hittar man en massa saker som jag har kvar att checka av, innan jag känner att jag vill checka ut.

En av dem, är att få se Norrsken (Aurora Borealis) live.

 

I söndags kunde man se norrsken så långt söder i Sverige som i Västra Götaland. Dessvärre, då jag själv bor mitt i stan, så kunde jag inte se detta. Eftersom det måste vara mörkt, mörkt, på en klar, klar himmel, i kombination med att det ska vara himla kallt.

Solens aktivitet styr hur lätt vi ser Norrsken. I år, 2013, är vi inne på det elfte året i den cykel som solen har, då solen kastar ut magnetiska stormar mot jorden som föranleder det lättare för oss, att skåda Norrsken.

Dvs ju mer magnetisk storm, desto starkare Norrsken, lätt uttryckt.

Störst chans att få se Norrsken, är vid "magnetisk midnatt", som är ca 22.30, om jag inte missminner mig.

 

I nästa vecka ska jag åka upp till Gällivare, och vara där i 10 dagar på semester. Förutom att det ska bli skönt att komma bort från jobbet ett slag, så har jag extremt höga förväntningar på att få se Norrsken.

 

Delar en video som är från i söndags. Filmad på Island, som är en annan punkt på min Bucket List. Men det är ett helt annat blogginägg.

 

 

För 7 år sedan gick min farmor bort.

Det var och är den svåraste förlusten hos mig, utan att förringa saknaden över de andra som också fattas mig idag.

Men farmor var som en extramamma för mig.

Vi pratades vid varje dag och hon visste allt om mina vänner, skola, jobb, allt.

Jag var vid hennes sida varje dag den sista månaden när hon låg och liksom bara väntade på att livet skulle rinna ur henne. Och det gjorde det, vilket var oerhört smärtsamt för oss alla att se.

När hon slutligen gick bort, så klev jag inte ur sängen på en vecka och än idag, så kan jag inte titta på bilder på min farmor eller prata om henne utan att det tjockar sig i halsen och det bränner bakom ögonen. Hon fattas mig fortfarande. Så. Himla. Mycket.

 

Medan jag inte kom upp i sängen så fortsatte allas liv i alla fall. Vilket kändes sjukt orättvist just då, men så är det ju. Det fanns ju andra som saknade Laila precis lika mycket, kanske mer, än jag. Som typ farfar.

De hade ju varit tillsammans sedan de var 16 och 18 år gamla och farmor lämnade sin familj, då hennes föräldrar misstyckte att hon hade blivit förälskad i en kille av "lägre klass".

Klart att farfar saknade farmor. Den kvinna som han, drygt 60 år senare, fortfarande såg som den enda. Och de var duktiga på att visa det och uttrycka det också.

Såklart att han saknade henne!

 

Så. Varje dag, åkte Alf hem till farfar.

Han satt där och pratade med farfar. Fikade, spelade Bridge, gick på fotbollsmatcher (även om de hejjade på olika lag), åt middagar och pratade ännu mer. Stöttade. Fick farfar att orka. Lite till. Tills även han gick bort "till farmor" som han sade, 1,5 år senare.

 

Jag själv är inte troende. Eller i alla fall inte inför någon högre "andlig makt".

Ibland kan jag önska att jag var det. Det hade på något vis varit rätt bra och tröstande att tro att vi inte är ensamma, att vi kommer till en himmel (eller helvete för dem man önskar hör hemma där, för den delen) där vi får träffa alla igen. Att jag får krama om farmor igen, fylla näsborrarna och lungorna med hennes doft, känna hur trumhinnorna vibrerar till bristningsgränsen av hennes skräniga sång och försöka räkna hennes miljarder fräknar precis som när jag var liten.

Visst hade det varit fint?

Men så är jag begåvad med ett fantastiskt kritiskt tänkande, som ifrågasätter det mesta. Jag är även "begåvad" med en avund, inför de som inte tänker som jag och ger sig hän åt en "högre makt". Men här tror jag, dessvärre, att vi är alldeles ensamma. Att det inte händer någonting efter vi dör. Det är bara slut.

Istället väljer jag att tro på att det som jag tyckte var så fantastiskt hos min farmor, och alla de andra som jag väljer att göra avtryck på mig, återfinns hos mig. Som ett litet eko.

 

Alf Österström jobbade som kyrkoherde vid Lundby församling och det finns nog inte någon på hela "Hisingslandet" - som han kallade Hisingen, som han inte berörde. Troende eller ej.

Under min konfirmationstid var hans gudstjänster de enda som jag fann "vettiga". De handlade om så mycket mer än om Gud, Evangelium och bibliska händelser. De handlade om medmänsklighet, tro på din "nästa" i form av att alla gör det de kan utefter bästa förmåga. Samt att kärlek kommer i alla former, oavsett kön, och förtjänar inte att "stängas ute". Och BK Häckens fotbolls resultat. Såklart.

Alf var den mest hängivna anhängaren till BK Häcken någon stött på. Att han implementerade deras resultat under alla gudstjänster, dop som bröllop som begravning, var väl kanske inte något som alla uppskattade, men vi som kände honom, vi förstod.

Hans far vigde min farmor och farfar i en lada, där idag minneslunden ligger, där även min farmor och farfar idag vilar.

Alf själv, döpte mig och även min Lovisa. Han förrättade begravningen för min farmor och även senare, min farfar. Jag har även haft en hemlig liten önskan, att han en dag skulle viga mig, trots att jag inte är troende på samma sätt som han.

Att han var, ÄR, en person som har berört mig och min familj, är väl en underdrift.

 

Natten till igår, dog Alf hemma, 68 år gammal.

Det "ljuva Hisingslandet", som han omnämnde det, kommer aldrig vara sig likt igen.

Men alla hans ekon, de finns, förhoppningsvis kvar, länge länge.

 

 

I vår kommer ni hitta mig på läktaren till en fotbollsmatch hejjandes på BK Häcken i deras gul-svarta halsduk.

Tack för allt Alf.

Vilket FANTASTISK frågesportsprogram!

På fredagar kan vi ta del av ett program som har noll logik, en programledare som verkar ha minst tre bokstavskombinationer och dessutom är hög på crack. Kan det bli bättre?!

"Religionskunskapsboogiewoogiemannen", "Paragrafryttaren" och många andra aktörer kan ni se

18:45 på Barnkanalen och får inte missas, oavsett ålder eller innehav av småbarn (lät ju lite fel, men ni fattar).

 

För er andra (alla två som läser bloggen), så kan jag ju fråga ifall ni förväntade er att detta skulle bli en blogg som uppdaterades varje dag kan jag bara säga: Nä.

 

Eller den kan ju komma och uppdateras en sisådär femton gånger på en dag med, när min maniska sida slår till.

Men oftast så blir det mer sällan.

 

Det har varit helg, för den som har undgått det, och den har varit fylld med fredagsmys (a-amigo, a-a-amigo), Sean Banan, simskola och kalasfika.

 

Idag är det måndag igen, med tillhörande ångest. Hade dock hellre stannat kvar i sängen.

Det svåra samtalet.

Det är egentligen inte det svåraste.

Jag har sagt det förr, och säger det igen, att det svåraste är inte det där samtalet.

Det är vad som händer sen.

 

Dessvärre allt för ofta: Ingenting.

 

Konsekvenskulturen blir då något sned, med att vi istället har folk som faktiskt vill jobba enligt de riktlinjer och värderingar som företaget har, slutar när de inte får gehör för att saker inte fungerar. Orkar inte mer. Orka!

 

Idag har jag haft det svåra samtalet med en kollega som har ljugit om vart hen är och jobbar med dagligen, samt att hen är riktigt duktig på att hälla ur sig galla på våra kolleger och våra chefer.

Högst olämpligt.

Det hela samtalet var nog det kortaste jag haft i hela mitt liv, med ett resultat där min kollega bad om ursäkt och lovade att det inte skulle upprepas.

Antiklimax? Lite så. Hade förväntat mig en urladdning med drama, brutna pennor och flygande tårtor (ja, vi har ofta tårta här på kontoret). Men icke. Skönt, men lite.. Trist?

Är det nu jag säger att min kollega, egentligen är min projektchef?

 

Själv, känner jag mig stolt över min insats, att jag hållt ett "svårt samtal".

Nu väntar vi bara och ser vad konsekvenserna blir.

 

Gråta inför chefen.

 

Så tänkte jag. 

Hur kan en person bibehålla respekten för en som flitig medarbetare, med skinn på näsan osv, om man gör det?

Nä, bit ihop nu.

 

Så kommer den. Fulgråten.

När det tjockar sig i halsen, slemtrådarna mellan läpparna framträder och snorbubblorna blommar ut.

 

Så varför inte fulgråta inför chefen? Ja!

Eller varför inte fulgråta inför TVÅ chefer, vid TVÅ olika tillfällen, på SAMMA dag?! Ja!

Varför inte.

 

Jag bryter ihop och kommer igen imorgon.

Nu; självmedicinering.

 

 

Vi kallar oss Haga Zoo, vi i familjen.

Ibland känns det mer som "Haga Cirkus", men Haga Zoo är väl det som är mest etablerat.

Dock, kan jag känna, att för att kallas "Zoo", så bör det finnas fler djur hemmavid än vad det i dagsläget gör.

  

 

Tilde, Gammelkatten, Bonnie Tyler, Skabbet (på ett bra sätt)

 

 

Sune Zymbal, Syrsan, Poppe

 

Prins Slivip, Prinsen

 

Koda, Koda-Låda, Kodis (med O), Heffa, Limpan, Pälsgäddan

 

Mauritz, Mjauritz, Satan (fast på ett fint sätt)

 

Lovisa, Lo, Troll, Isa, Ýsa, Katten

 

Andreas, Ante, Norrskenet

 

 

Jag, moi, tant, cirkusdirektör, zoo-föreståndare

 

Önskedjur:

Det är en del av mina vänner som har kommenterat att jag borde återgå till bloggandet.

 

När jag går tillbaka till mina tidigare bloggar, så kan jag inte riktigt förstå varför.

Men okej.

Jag gör ett försök. Ett nytt försök. Till en blogg.

Som är lite tantig, lite glittrig, lite kul.

Väldigt mycket jag.

 

Välkommen in.