För 7 år sedan gick min farmor bort.
Det var och är den svåraste förlusten hos mig, utan att förringa saknaden över de andra som också fattas mig idag.
Men farmor var som en extramamma för mig.
Vi pratades vid varje dag och hon visste allt om mina vänner, skola, jobb, allt.
Jag var vid hennes sida varje dag den sista månaden när hon låg och liksom bara väntade på att livet skulle rinna ur henne. Och det gjorde det, vilket var oerhört smärtsamt för oss alla att se.
När hon slutligen gick bort, så klev jag inte ur sängen på en vecka och än idag, så kan jag inte titta på bilder på min farmor eller prata om henne utan att det tjockar sig i halsen och det bränner bakom ögonen. Hon fattas mig fortfarande. Så. Himla. Mycket.
Medan jag inte kom upp i sängen så fortsatte allas liv i alla fall. Vilket kändes sjukt orättvist just då, men så är det ju. Det fanns ju andra som saknade Laila precis lika mycket, kanske mer, än jag. Som typ farfar.
De hade ju varit tillsammans sedan de var 16 och 18 år gamla och farmor lämnade sin familj, då hennes föräldrar misstyckte att hon hade blivit förälskad i en kille av "lägre klass".
Klart att farfar saknade farmor. Den kvinna som han, drygt 60 år senare, fortfarande såg som den enda. Och de var duktiga på att visa det och uttrycka det också.
Såklart att han saknade henne!
Så. Varje dag, åkte Alf hem till farfar.
Han satt där och pratade med farfar. Fikade, spelade Bridge, gick på fotbollsmatcher (även om de hejjade på olika lag), åt middagar och pratade ännu mer. Stöttade. Fick farfar att orka. Lite till. Tills även han gick bort "till farmor" som han sade, 1,5 år senare.
Jag själv är inte troende. Eller i alla fall inte inför någon högre "andlig makt".
Ibland kan jag önska att jag var det. Det hade på något vis varit rätt bra och tröstande att tro att vi inte är ensamma, att vi kommer till en himmel (eller helvete för dem man önskar hör hemma där, för den delen) där vi får träffa alla igen. Att jag får krama om farmor igen, fylla näsborrarna och lungorna med hennes doft, känna hur trumhinnorna vibrerar till bristningsgränsen av hennes skräniga sång och försöka räkna hennes miljarder fräknar precis som när jag var liten.
Visst hade det varit fint?
Men så är jag begåvad med ett fantastiskt kritiskt tänkande, som ifrågasätter det mesta. Jag är även "begåvad" med en avund, inför de som inte tänker som jag och ger sig hän åt en "högre makt". Men här tror jag, dessvärre, att vi är alldeles ensamma. Att det inte händer någonting efter vi dör. Det är bara slut.
Istället väljer jag att tro på att det som jag tyckte var så fantastiskt hos min farmor, och alla de andra som jag väljer att göra avtryck på mig, återfinns hos mig. Som ett litet eko.
Alf Österström jobbade som kyrkoherde vid Lundby församling och det finns nog inte någon på hela "Hisingslandet" - som han kallade Hisingen, som han inte berörde. Troende eller ej.
Under min konfirmationstid var hans gudstjänster de enda som jag fann "vettiga". De handlade om så mycket mer än om Gud, Evangelium och bibliska händelser. De handlade om medmänsklighet, tro på din "nästa" i form av att alla gör det de kan utefter bästa förmåga. Samt att kärlek kommer i alla former, oavsett kön, och förtjänar inte att "stängas ute". Och BK Häckens fotbolls resultat. Såklart.
Alf var den mest hängivna anhängaren till BK Häcken någon stött på. Att han implementerade deras resultat under alla gudstjänster, dop som bröllop som begravning, var väl kanske inte något som alla uppskattade, men vi som kände honom, vi förstod.
Hans far vigde min farmor och farfar i en lada, där idag minneslunden ligger, där även min farmor och farfar idag vilar.
Alf själv, döpte mig och även min Lovisa. Han förrättade begravningen för min farmor och även senare, min farfar. Jag har även haft en hemlig liten önskan, att han en dag skulle viga mig, trots att jag inte är troende på samma sätt som han.
Att han var, ÄR, en person som har berört mig och min familj, är väl en underdrift.
Natten till igår, dog Alf hemma, 68 år gammal.
Det "ljuva Hisingslandet", som han omnämnde det, kommer aldrig vara sig likt igen.
Men alla hans ekon, de finns, förhoppningsvis kvar, länge länge.
I vår kommer ni hitta mig på läktaren till en fotbollsmatch hejjandes på BK Häcken i deras gul-svarta halsduk.
Tack för allt Alf.
